Omslaget på boken Förenligt med liv. En mörkblå bakgrund. På bakgrunden en kraftfull formation av galaxer som lyser starkt i ljust gult och vitt.

Extramaterial! Författarintervju med Sara Johansson om boken "Förenligt med liv: Berättelser om krisstöd"

Förenligt med liv” är en bok som utgår från starka berättelser när det gäller att förmedla kunskap om människors beteenden vid svåra händelser, och vad som hjälper oss i sorg. Boken finns att köpa överallt där böcker finns, din fysiska bokhandel kan beställa hem den om den inte redan finns där. “Förenligt med liv” har också blivit gåva på en hel del arbetsplatser, bland annat till krisgrupper. 

Nedan finner du en längre intervju med Sara Johansson om “Förenligt med liv”!

– Vem tycker du ska läsa “Förenligt med liv”?

“Förenligt med liv” riktar sig till alla som vill lära sig mer om mänskliga psykologiska behov och reaktioner efter svåra händelser. Den passar särskilt bra för dig som tycker om att läsa starka berättelser, eller som gillar böcker där det finns situationer och detaljer att reflektera över!

Berättelserna utgår från ett vattentema och hakar sinnrikt i varandra med genomtänkta detaljer. De formar tillsammans en större berättelse om de yttersta gränserna för människans och mänsklighetens överlevnad. Som i en fond i boken ligger stora naturvetenskapliga frågor och universum. 

Boken är ett sätt för mig att föra över avgörande kunskap om trauma, sorg och om människans psykologiska behov vid svåra händelser. Här får du några av mina absolut bästa tips och råd, baserade på omkring tjugo års erfarenhet!

–  Hur kom du på titeln “Förenligt med liv”? 

Att något är “förenligt med liv” är ett begrepp som används när vi talar om vilka skador som är möjliga att överleva. Men begreppet används också när vi talar om vilka förhållanden som kan härbärgera liv här på vår planet.

När jag satte samman berättelserna och arbetade med dem tillsammans med förlaget, kunde jag se att de tillsammans bildade ett mönster; en större berättelse som synliggör de yttersta gränserna för vad människan och mänskligheten kan överleva.

Många av berättelserna knöt an till “vatten”, på ett eller annat sätt: Där fanns sterilt vatten på sjukhus, flodvågor, tårar och fostervatten… Därför är bokens kapitel organiserade efter vattenteman, vatten gör i sin tur allt liv möjligt här på vår planet.

Vad gör att vi inte bara överlever när det värsta av allt händer, utan att vi också kan leva? Vad gör det möjligt att psykiskt härda ut det som är bland det allra svåraste, på en skör planet i en alldeles unik ljusblå ton? Boken synliggör just det och hjälper den som vill kunna vara ett stöd. Den lämpar sig både för professionella, men också för den som är närstående eller själv gått igenom en svår händelse. 

–  Berätta om det fina omslaget!

Omslaget visar en stor formation av stjärnor i skinande gult och vitt, mot en djupblå bakgrund. Det finns en röd prick i formationen av stjärnor.

Den röda pricken visar vårt hem i universum, var du som läser detta och jag som svarar på frågorna befinner oss, just precis nu. Vi visste ju sedan innan att vår galax heter Vintergatan och att den innehåller många tusentals stjärnor. Men 2014 kunde forskare, med hjälp av modern teknik och avancerade beräkningar, se att vi är en del av en mycket större struktur. Vintergatan sitter samman som i ett kluster av de hundratusentals mest närliggande galaxerna. Den här gruppen galaxer har fått namnet “Laniakea”.

Laniakea är ett hawaiiskt ord som brukar översättas till svenska med betydelsen “oändlig himmel”.

Valet av illustration är inspirerat av när jag arbetade i en extremt allvarlig och omfattande naturkatastrof i Södra Pakistan. All infrastruktur var utslagen där vi sov på natten, och det innebär, förutom stort mänskligt lidande, att nya stjärnor blir synliga på kvällen och natten. Utan gatljus, ljus från bilar, utan lampor i fönster, finns ingenting som stör sikten. På natten sov vi uppe på en byggnad som användes för utbildning. Jag har aldrig upplevt natthimlen så starkt som där. Den var lika djup som den var bred, och det var som att falla rakt ned i en gigantisk stjärnfilt av sammet.

Det är Maria Ulaner om skapat omslaget. 

– Vad har styrt i urvalet av berättelser?

Det som styrt urvalet är frågorna: “Vad är viktigt att förstå när det gäller stöd till människor i kris?” och “Vad skulle kunna rädda livet på läsaren, om den kunskapen förstås och minns?” Men också vad som gör sig i en bok av det här slaget, och vad som har hög litterär kvalitet. Här har jag fått väldigt fin hjälp av bokens redaktör Lena Åström och av min förläggare Marie Söderberg. Marie hade tidigt en känsla för vad det skulle vara för slags bok och det var verkligen väldigt hjälpsamt för mig att ha ett så fint samarbete. Jag är så tacksam för det!

Vissa tycker att boken har stora skönlitterära kvaliteter och det är förstås jätteroligt att höra.

Människor som läser boken fastnar för olika favoriter. Det är verkligen olika saker den tar fram, beroende på läsarens intressen, erfarenheter och eget liv. 

En bok blir ofta som en tredje person och för många är det mycket lättare att kunna tala om vissa ämnen utifrån personer och exempel i en bok. Det kan bli så fantastiska samtal och reflektioner!

“Förenligt med liv” möjliggör samtal om ämnen såsom krisberedskap, sorg, barns behov, och hur den som är professionell påverkas av svåra händelser i sitt yrke kontra föreställningar om hur de ska påverkas. Osynliga katastrofer, osynlig sorg kontra det som får stora rubriker eller som kan tillkännages, berörs också.

Många av berättelserna har jag använt, på olika sätt, när jag undervisat och övat professionella i krisstöd. En vanlig fråga jag brukade få efter en övning eller utbildning var. “Men var finns det här att läsa?!” “Jag vill kunna visa andra!”

Jag har tidigare skrivit mer traditionell facklitteratur och skrifter där ett stringent språk och vetenskapliga fakta är i centrum. Så väcktes idén att samla fakta i form av berättelser som får oss att förstå och minnas, i bokform.

Jag har erfarenheter som relativt få har, vi är inte jättemånga som arbetat med just psykologiska reaktioner och behov i storskaliga katastrofer, eller som är specialiserade på just stöd i det akuta skedet på det sättet som jag har varit och är.

En bok av det här slaget skrivs under lång tid, och det sker förstås många urvalsprocesser på vägen, innan det blir en färdig bok. Det är många timmars arbete. Den uppmärksamme kan se att det finns detaljer i berättelserna som knyts samman på flera olika nivåer.

– Berättelsen är också ett centralt tema i att hantera en svår händelse?

Man kan nog till och med gå så långt som att säga att berättelsen är ett centralt tema i vad det innebär att vara människa! Vi vet att människor berättat många tusen år tillbaka genom handavtryck, genom gester, genom musik och sång och genom verbala berättelser och skrifter. Jag har haft förmånen att delta i seminarium med boken under Bokmässan kring just detta, under kunnig ledning av Yukiko Duke. 

När vi tänker på berättelsens kraft, är det intressant att fundera över faktum att böcker och litteratur ibland förbjuds. Det säger något om kraften i ett berättande.

Böcker kan hjälpa oss skapa en identitet, ett språk. Böcker lär oss om perspektiv vi inte redan hade. Böcker kan trösta, avleda, få oss att skratta en stund. Det är oerhört kraftfullt.

När det gäller berättelsen om en svår händelse, styckas den ibland av. I vårt samhälle är hjälpen ofta uppdelad och det finns inte alltid kontinuitet i form av exempelvis en husläkare som känner den drabbade sedan en tid tillbaka. En kurator eller handläggare inom socialtjänsten kan ha väldigt många personer att ansvara för i sitt jobb, och det är kanske inte alltid möjligt att erbjuda samtal.

Det här kan försvåra i att orka berätta och söka hjälp. Vi tänker kanske att den som varit med om en svår händelse “alltid pratar mycket om det”. Men så behöver det inte alls vara. Ofta är det allra svåraste också det som är svårast att tillkännage, benämna och sätta ord på. Det är inte vanligt att man är öppen med att man till exempel blivit utsatt för tortyr eller sexuella övergrepp, eller att en anhörig dött genom självmord eller missbruk. 

För andra står kris och sorg överlag för något som innebär svaghetstecken. “En riktigt bra läkare/polis/psykolog påverkas inte av sitt yrke”.

Vi kan ha förväntningar kring att sorg exempelvis inte får ta längre än ett år att bearbeta färdigt. Men verkligheten är ofta sådan att vi hanterar sorg i etapper, och sorg kan kännas olika svår i olika perioder av livet. Ibland kommer påminnelser eller skeden av livet då sorgen ånyo gör sig påmind. Det behöver inte vara tecken på sjukdom, men däremot kan man behöva ett inkännande stöd. 

En svår händelse kan vara starkt kopplat till känslor av skam och skuld. Det där som det inte är lätt att berätta. Kanske känner man att man själv var ansvarig eller agerade fel i det som hände. 

Och den som förlorat sin mamma som barn, kanske bara kan säga någon mening om händelsen. “Mamma dog när jag var fem år…”. Sedan kan orden ta slut. Alla människor har inte genom livet fått hjälp att utveckla ett språk för sina känslor och för sina behov, för vad som hänt dem. 

Vid händelser som är kraftigt emotionellt överväldigande, där vi varit extremt rädda, känt oss i fara, känt en stark utsatthet, är det väldigt vanligt att man helt saknar ord för vissa skeenden. Minnet kan bestå av starka bilder, kroppsförnimmelser. Händelseförlopp med stark emotionell laddning lagras in på andra sätt i hjärnan. Det behöver inte betyda att man tar livslång skada. Men kunskapen är viktig för att förstå sig själv och andra. 

Krisstöd handlar om att skapa en så trygg fysisk och emotionell miljö som det går, så att nervsystemet kan börja reglera det som hänt. Vi behöver få vara nära personer som kan ge tröst, praktisk hjälp och trygghet. 

I det akuta skedet innebär det också ofta att hjälpa till så att den som lider mycket kan orka bära och leva vidare med berättelsen om vad som hände på deras livs värsta dag. Det kan vara handlingar som vid första anblick verkar “små” för den som utför dem, men som är av avgörande betydelse när vi har det väldigt svårt. En slags kärlekens matematik, nästan.

Det kan ju verka “litet” att en familj med en svårt sjuk nyfödd bebis får ett fint foto av hela familjen tillsammans, ett foto där barnet är utan medicinsk tejp i ansiktet. Men för en familj som förlorar sitt barn, kan det betyda så otroligt mycket. De ska se på det här fotot väldigt ofta, kanske under femtio år. Handlingen att se och anstränga sig för något som familjen upplever är viktigt, signalerar också värdighet och respekt: “Jag ser dig”. Det är inte litet, utan det största av allt. 

Ibland kan man känna ett starkt behov av att besöka platsen där det svåra skedde, beställa fram handlingar eller prata med någon som var med för att kunna förstå, få mer kontroll och därmed forma en helhet kring det som skedde. Alla har inte det behovet, och det är heller inte så att fördelarna överväger för alla. Men det var ofta något jag jobbade med, på olika sätt, på plats i Thailand efter flodvågskatastrofen i Sydostasien 2004. Där fanns familjer där fyra personer, tio personer och så vidare hade omkommit och eller skadats svårt. Det fanns barn som förlorat båda sina föräldrar. Att besöka platsen där den man älskade bodde eller sågs för sista gången, var ofta psykiskt och fysiskt krävande. Men många ville göra det och sa saker i stil med: “Nu undrar jag inte längre varför min mamma inte överlevde. Jag undrar hur någon kunde överleva detta.”

Att förstå och forma en berättelse kan ta tid. Omgivningen erbjuder kanske resurser och förståelse i det akuta skedet. Men då är det ibland så att man av naturliga skäl måste fokusera på praktiska frågor – kanske rentav bara på att överleva i det dagliga. Kanske kommer behovet av att förstå sina känslor, vad som skedde, först lite senare. Här är det viktigt att ha förståelse och beredskap inför att det behovet ibland dyker upp lite senare. Och det kan vara av helt naturliga, rimliga skäl.

När det gäller mycket svåra erfarenheter såsom krig eller tortyr, kan det i bland ta flera årtionden eller en generation, eller mer, innan berättelsen kommer fram. Det beror ofta på att det som hänt är så oerhört att det inte är enkelt att finna ord för, men det kan också bero på att samhället inte är redo att fullt ut benämna och erkänna vad som hänt. Då blir det ofta svårt att förstå att man t ex faktiskt varit med om ett övergrepp eller inte fått viktiga behov tillgodosedda. 

En person jag träffade, som jag fått tillåtelse att berätta om, hade en morfar som lämnade hemmet varje gång Andra världskriget kom på tal. Familjen förstod att något mycket svårt hade hänt. Men det gick aldrig att förstå vad. När morfadern blev äldre började han återuppleva scener och situationer från kriget och han kunde få svår ångest, något som först troddes vara början på en demenssjukdom. Det visade sig, efter hans död, att han varit krigsfånge och som hade blivit tvingad att själv tillverka vapen och tortyrredskap.

Även för barn är berättelsen central. Som vi får lära oss i “Systrar” berättar ofta ett barn genom leken. Leken är något vi behöver ta på allvar. “Systrar” är många läsares favorit!

Vi lär också känna “Malin” som får hjälp att bearbeta sin mammas död i bröstcancer genom att läraren skriver ned en berättelse om vad som skett. Malin, som har en del talsvårigheter, benämner detta “Läsa mamma Caroline!” och lär sig att uttrycka när under skoldagen som hon har behov av att höra berättelsen för att lugna sig och förstå.

– Är det alltid hjälpsamt att berätta om en svår händelse?

Det korta svaret är “nej”. Nästan alla människor kan minnas tillfällen då de behövt hjälpt, försökt berätta om sina behov, men så blev det inte bra. Kanske kände de sig missförstådda eller rentav avvisade, dumförklarade eller svikna. Vi behöver någon som kan ta emot berättelsen för att det ska bli bra.

Det finns fler faktorer som behöver finnas på plats för att det ska kännas bra och läkande att dela med sig.

Det behöver för det första finnas vissa fysiska förutsättningar när man verkligen vill förstå på djupet eller prata om sådant som är emotionellt krävande. Till exempel en ostörd plats där den drabbade känner sig bekväm, och tid att berätta. Tid att lyssna. 

Tillfället behöver kännas någorlunda rätt för den som ska berätta. När det finns väldigt starka känslor och jobbiga detaljer i det som hände, kan det gå för snabbt och bli för starkt att börja gå in i dem på en gång. Kanske behöver man först och främst få vara med personer som kan trösta och ge trygghet. Få en varm kopp te. Eller en skön filt om sig. Kanske är det främst praktiska frågor som man behöver hjälp med. Många tror att det är något fel på dem om de inte direkt bearbetar det som skett genom att prata om svåra detaljer. Men bearbetning sker automatiskt i hjärnan, hela tiden. När vi sover, när vi ser oss omkring, när vi promenerar, när vi går på övning med kören, när vi broderar eller spelar fotboll och så vidare. Och är det något väldigt svårt som skett, är det viktigt att vara inom sitt toleransfönster. Känna efter, när och hur mår jag lite bättre under dagen? I vilka sammanhang blir det rätt för just mig att prata om det här? Ofta kan det vara så att vissa dagar är man mer känslig än andra. 

Det finns exempel från arbetsplatser där man har satt samman drabbade i en grupp och tvingat alla att lyssna till jobbiga detaljer fastän de inte känt sig redo att göra det i en storgrupp, eller pekat ut någon som ansvarig för ett allvarligt fel inför sina kollegor. Det är inte så svårt att förstå att då kan berättelsen bli något som i stället för hjälp leder till en stark känsla av utsatthet. Det blev nya negativa minnen i stället för en reglerande upplevelse. En del berättar att det blev så negativt för dem, att det var värre än själva händelsen. 

När det gäller den som ska ta emot berättelsen, behöver personen ha utvecklat sin förmåga att kunna härbärgera och bekräfta det som den drabbade berättar om. Det kräver att den som tar emot berättelsen kan observera och inte bara agera efter egna känslor och upplevelser. Jag beskriver därför hur vi behöver utveckla en självmedvetenhet för att möta människor i kris.

Krisstöd handlar till stor del om att kunna möta en annan människa i kris utan att ta över med egna sina egna känslor. Det är något de flesta människor kan träna upp. Vissa har lätt för att verkligen lyssna, lätt för att ta perspektiv som inte är deras egna. För andra är det svårare. Men de flesta behöver öva sig ganska mycket oavsett grundförmåga.

I boken ger jag några av mina bästa råd när det gäller att lyssna och möta en människa i kris. Ett råd är att tänka på att finnas där över tid, inte bara när det gått några dygn. Utan om möjligt även efter några månader. På årsdagen. Och så vidare. Ibland kan det vara hjälpsamt att lägga in en påminnelse till sig själv om det.

Ett annat råd handlar om att undvika att bemöta känslor med fakta. Om en person berättar att något svårt hände på jobbet i dag, undvik att svara att “du behöver vara ledig ett par dagar”. Om en person berättar om sin nya diagnos i form av en svår reumatisk sjukdom, försök då att undvika att bara svara med ett “men det finns ju så bra mediciner numera“.

Det är nämligen så att oftast när vi berättar vill vi helt enkelt bli förstådda känslomässigt. Fakta och råd behöver inte vara fel, men det bör i så fall komma som steg två. En person med reumatism får ju dessutom mest sannolikt en del information om aktuella läkemedel från sin sjuksköterska och läkare.

I stället kan du exempelvis svara: “Åh, har du fått reumatism, ja, jag vet ju att du berättat att du haft det så tufft med all smärta på morgonen…!” Eller: “Vad var jobbigt tyckte du med det här som skedde med Oskar?” Alltså, försök att i ord och kroppsspråk visa att du ser och hör den du har framför dig. På ett sätt som blir äkta för dig. Försök att ställa frågor för att förstå hur den som berättar upplever den situation som är fallet.

Öppna frågor om vad som är jobbigt och vad som underlättar är viktiga eftersom vi ofta gör omedvetna antaganden när vi möter någon i kris och sorg. Om en person dött och man talar med den som är efterlevande så kan dödsfallet vara alltifrån det värsta som skett i den personens liv, till att det också finns en viss lättnad eftersom det fanns en stor ovisshet, stora påfrestningar, ett stort lidande. 

En person som inte har en bra kontakt med t ex ett syskon eller med en förälder, har kanske tidigare i livet fått sörja det. Eller så kommer även den sorgen, nu när den personen dött. Någon som vårdat en vän eller familjemedlem som varit svårt sjuk, kan ha fått ta sig igenom många jobbiga akuta situationer innan döden, som gör sorgen efteråt komplicerad. Eller så kan personen sakna sin roll som vårdare. Det blir en stor och påtaglig tomhet, ens viktiga roll finns inte längre. I sorg kan även tacksamhet, glädje och ljusa stunder finnas.

För de flesta kommer sorgen i vågor, där påminnelser gör att det smärtsamma, men också ljusa minnen, varvas och gör sig påminda under olika skeden av livet.

Det kan vara på så många olika sätt som vi inte kan veta genom att titta på en situation utifrån. 

En person som upplevs “hantera sorgen jättebra” kanske har ångest hela nätterna. Det är mycket vi inte vet.  

Du kan försöka bekräfta känslan du tror den du ska stödja har. Till exempel genom att säga: “Jag kan tänka mig att du kände dig både ledsen och arg…?” När vi direkt bemöter kontaktförsök med ett slags föreläsande, kan man känna sig missförstådd, avfärdad eller emotionellt ensam. 

Med det sagt vill man ibland ha råd. Du kan till exempel fråga: “Vill du ha råd, eller vill du mest bara prata av dig?” Då ökar chansen att vi förstår rätt.

Det finns ibland en bild av att den som är traumatiserad alltid ska tala ut väldigt mycket om det personen varit med om, gärna om de allra svåraste detaljerna. Här är det väldigt viktigt att förstå att man kan bli överbelastad när man är traumatiserad. Det kan vara så att man inte kan stoppa sin berättelse. Det blir som att trycka på “Play” i hjärnan, så kommer alla jobbiga detaljer ut. Det kan leda till att man mår dåligt efteråt, och känner att man berättat för mycket. Det kallas för att bli överexponerad för det svåra som skett, på ett sätt som inte är läkande. Då behövs mer stöd och man behöver få träna på att känna igen tecken på när det känns rätt att dela med sig, och när det inte blir rätt.

Man kan också behöva bearbeta det som skedde på andra sätt, som blir mer lagom för personen. Till exempel genom att skriva ned vissa små delar av det som hänt, ur ett visst perspektiv, och med pauser.

Kanske personen främst behöver hjälp med stabilisering, med att kunna lugna sin kropp och sitt sinne, att vardagen fungerar någorlunda, innan det är så att man kan gå vidare och tala mer på djupet om det mest skrämmande eller svåra. 

Jag rekommenderar att ibland ta sig tid att fundera och diskutera kring samtal och stöd där du känt dig respekterad och hjälpt, respektive situationer där det inte känts bra. Av det kan vi ofta lära oss en hel del, både som professionella och som medmänniskor. Vi kan på så vis öva upp vår förmåga till empati och att klara av att se saker utifrån olika synvinklar. 

– Vad vill du säga till dem som tycker att det här är ett “hemskt” ämne? 

Det är jättevanligt och högst förståeligt att människor påverkas starkt av det jag arbetar med. Journalister som helt tappar tråden i en intervju, eller att samtalet börjar handla om samtalsledarens egen skilsmässa. Det kan trigga i gång så mycket i oss. Igenkänning, provokation. Ibland rentav avundsjuka. Vi kan önska att vi själva vetat viss information eller fått ett visst stöd.

Och alla har inte samma förmåga att observera sig själva, stanna upp och fråga sig, vad sker i mig, just nu? I synnerhet när det gäller väldigt starka känslor.

Svår sjukdom, naturkatastrofer, krig och sorg är verkligen svåra ämnen. Det hör till det i livet som är allra svårast att tänka på, tolerera och vistas i. Så jag förstår verkligen den där initiala känslan av obehag. Om vi för en stund stannar i den där känslan, utan att vifta bort, vad finns där bakom?

Ofta påminner det här ämnet oss om vad som verkligen räknas i livet. Vad som räknas i det ändliga, sköra liv som är vårt här på vår planet.

Vi blir påminda om hur mycket vi älskar människor omkring oss. Ansvar som vi har att försöka göra gott. Det handlar alltså också om stora och positiva känslor.

Att tala om sorg och svåra händelser, ibland, tror jag är något som hjälper oss att få ett bättre liv. Det kan hjälpa oss att komma i kontakt med vad som är viktigt på riktigt. 

Det är helt omöjligt att gå igenom ett helt liv eller ett helt arbetsliv utan att drabbas av några svåra händelser, utan att drabbas av sorg. Håller vi det här ämnet på armlängds avstånd ifrån oss, alltid, så kan skadan bli desto större när det väl sker. Då har vi inte kunskap, vi får ingen krisberedskap, och vi blir ännu mer rädda och tar mer skada än vad som hade behövt bli fallet. 

Skadan av det som skett kan bli större när föräldrar, kollegor eller en arbetsplats inte kan ge stöd. 

När det gäller skottskador, en operation i hjärnan eller en stor brand, är det också saker som är svåra att se och arbeta med. En kirurg, en brandman, en polis, måste ha utbildning och praktisk övning. Och det ses förhoppningsvis som viktigt att andra klarar av att vara i och tolerera den typen av händelser, inom ramen för sitt yrke. Att klara att gå rakt in i en brand som alla andra försöker ta sig i från.

I stället för att betona hur “hemskt” det är att arbeta med att ett barn som förlorat sina föräldrar får stöd, skulle jag önska att vi kom vidare lite grann i samhället och i samtalet, och benämnde att det är ett mycket viktigt uppdrag att arbeta med. Att det inte är något som vemsomhelst kan tolerera och kliva in i. Det kräver mycket övning, en stor förmåga till känslighet, närvaro och mod. Att människor i extremt utsatta situationer får hjälp, är inte främst hemskt. Det är avgörande på många sätt, och meningsfullt. 

Här kan berättelsen spela en central roll, genom att läsa och lyssna på berättelser om hur det kan vara att arbeta i en svår händelse, vad är hjälpsamt för den som drabbas, så kan vi bli bättre förberedda.

Jag önskar att vi i samhället ska ge bra villkor och ta hand om människor som arbetar med det som många tycker är svårt. Och att grundkunskap om sorg, psykiska trauman och krisstöd ska ingå redan i grundutbildningen för de flesta människovårdande yrken. För att det ska bli möjligt, behöver vi öva oss på att inte låta det initiala obehaget helt ta över. 

– Hur klarar man av att arbeta med svåra händelser?

Det är en viktig fråga att tala om. En viktig aspekt som många professionella som arbetar under mer extrema omständigheter nämner, och som ofta också kommer fram i vetenskapliga studier, är vikten av stöd från kollegor. Att ha en bra stämning i en arbetsgrupp. Där man blandar humor och allvar, där man kan lita på varandra, lyfta fram varandra och där man vet att det är okej att be om hjälp.

När jag studerade psykotraumatologi vid Uppsala universitet skrev jag min slutuppsats om hur personer i internationella humanitära insatser uppfattat psykisk påfrestning och källor till stöd. Jag minns att jag, trots att jag hade arbetat en hel del praktiskt med krisstöd då, blev förvånad över deras svar. Alla jag intervjuade berättade att det inte nödvändigtvis främst var undernärda barn, beskjutning eller att lyssna till många detaljerade berättelser om sexuella övergrepp och tortyr som var allra svårast att hantera. Mest påfrestande, det var att hamna bland kollegor som inte stöttade, som skapade konflikter eller som kanske inte var lagspelare. Nästa alla ville ta upp exempel på gånger då de haft en chef som inte passade för uppdraget. Det menade att en dålig chef eller arbetsledare kunde vara helt avgörande för att tacka nej till ett uppdrag. Fascinerande, tyckte jag.

Kort därefter åkte jag på utlandsuppdrag igen, till en stor naturkatastrof. Jag minns när jag en av de första kvällarna låg i ett litet rum med tolv andra personer och insåg att jag redan fått ta del av andras fotsvett, kräkningar och känsloutbrott och detta på en mycket liten yta i extrem värme. Och jag minns att jag tänkte: “Just det. Jag fattar vad de berättade om…”

Givetvis är en av de största påfrestningarna att se barn och vuxna fara illa, att inte kunna lindra eller förhindra deras lidande på det sätt som man önskar. Men en del i det är du på något vis övad inför. Du har också valt att utsätta dig för det för att avhjälpa mänskligt lidande. Och du vet att du kommer få se extrem förödelse, fysiska faror.

När stödet från chefen eller bland kollegor brister, då försvinner på något vis den lilla trygghet du har att stå på. Speciellt på ett utlandsuppdrag, där du ofta sänds ut som enskild expert utan att känna någon annan, vilket ofta är fallet vid internationella humanitära uppdrag. Det är också så att du är långt i från familj och vänner. Har du då inte bra kollegor, en bra sammanhållning, ja, då tror jag konsekvenserna där blir ännu större än i vardagen. På motsatt sätt får man ofta vänner för livet när man jobbat under mer extrema situationer. Du delar ju så speciella minnen, som du inte delar med någon annan. 

Förutom kunskap, fortbildning och övning, bra kollegor, tror jag mycket på motvikt. Motvikt till det vi gör i vardagen, så att vi får balans!

Jag jobbade en period med barn och ungdomar som har komplexa funktionsnedsättningar och då vid ett tillfälle hade vi ett nätverksmöte. En förälder var bekymrad då barnet i fråga hade ätit en så ensidig kost, endast makaroner med smör, i dag. Det var en så bra dietist där som sa: “Vad man äter under en viss dag är inte det viktiga. Det viktiga är vad man äter totalt under en vecka, en månad”. 

Jag tror det även fungerar lite liknande med psykisk påfrestning och med våra emotionella behov. Och det måste inte handla om att man ska åka till ett dyrt spahotell eller att man måste meditera en timma varje morgon.

Om man t ex jobbar i ett yrke där man hela tiden arbetar ensam och mycket vid en dator, då kan man behöva få lite frisk luft och en lagom dos av social kontakt när dagen är slut. Om man till vardags träffar mycket människor i en hög ljudnivå, ja, då kanske man ibland har behov av en stund själv och vara i tystnad.

Den som tar mycket ansvar i sitt yrke, som ofta bär andra, som behöver tolerera svåra saker såsom fysisk och emotionell smärta, kan behöva att vara i situationer där man får släppa ansvaret, eller kanske vara mer i situationer som är lustfyllda, behagliga eller roliga.

Ofta mår vi dåligt när det blir för mycket, eller alldeles för länge. Men i perioder klarar vi bra av att anpassa oss, och det är något som ingår i livet. 

Man kanske inte tror det om mig, men jag har ganska mycket humor privat. Faktiskt har jag haft det sedan jag var riktigt liten. Kollegor och vänner brukar ibland kommentera att jag har “en sån rolig humor”. Och jag är ofta den som sätter upp en pjäs eller är med och ordnar ett spex om det är fest på jobbet. Jag har också alltid haft väldigt lätt för att leka.

Förutom humor och lek, gillar jag att läsa om fakta och vetenskap. Gärna om helt andra ämnen än mitt eget. Jag tycker mycket om att lyssna på när människor som har kunskap som jag inte har, berättar och förklarar. Vissa har ju en sådan talang i att berätta så att man förstår och följer med!

Några favoritämnen är de yttersta gränserna för planeten Jorden och arter som levt här mycket längre än vad vi har gjort. Att läsa om hur länge ginkgoträdet funnits fyller mig med en så stor fascination, ödmjukhet, men också på något vis en trygg känsla över den gigantiska tidslinjens rytm. Ett annat favoritämne är rymden. Svarta hål, teorier om liv i universum och planeten Saturnus är några favoriter där. Men jag gillar också historia. Genom att lära oss om hur människor tänkte och levde förr, det tycker jag att vi lär oss om hur vi tänker och lever i dag.

Sedan blir det förstås en hel del läsande. Jag är väldigt förtjust i Selma Lagerlöfs berättelser. Och i Tua Forsström! Går gärna till bokbutiken Bokskåpet i Göteborg där jag bor för att köpa böcker till mina syskonbarn. Att läsa tillsammans med barn tycker jag är en så fantastisk känsla! Man är aldrig för liten för att bli läst för eller bli sjungen för!

– Finns det några saker du önskar att alla visste om krisstöd?

Ja, det gör det och några av de sakerna illustreras i boken. Om du som läsare uppfattar något som speciellt starkt, pausa en stund och fundera eventuellt på hur det kommer sig. Kanske kan det vara för att det har att göra med något du själv upplevt eller känner stark för. På samma sätt som mötet med en drabbad person i sorg kan trigga egna erfarenheter, så kan vi öva oss på självkännedom med hjälp av boken. Men din känsla kan också ha att göra med att jag som författare medvetet försökt skapa ett starkt “nu”, just precis där. Kanske finns det något här som är avgörande att förstå och minnas?

En sak jag önskar alla visste är att det är vanligt med passivitet och avvaktan i livshotande situationer. Vid en explosion, en brand, en orkan, så tänker nog de flesta att “då evakuerar jag direkt och springer så fort jag kan”. Studier visar att det är relativt få personer som reagerar så.

När brandlarmet går är det i stället vanligt att tänka: “det är nog falsklarm” eller “var det i dag det skulle vara övning?”. Vi går inte ut direkt, utan även vid verkligt livshotande situationer sparar människor ned viktiga dokument i datorn. De går in och pratar med en kollega. De byter skor eller hämtar jackan. Problemet med den här typen av beteenden är att när en brand är ett faktum, när du väl ser röken, då kan det räcka med bara omkring tre andetag för att du ska bli medvetslös. Röken dödar, och det är ofta inte förrän faran är helt uppenbar, förrän vi ser röken, som vi förstår allvaret. Vi måste alltså använda den tidiga varningen, brandlarmet, och agera som om faran är verklig. Det köper oss tid och kan hjälpa fler människor att överleva. Det kan hjälpa ett barn att inte behöva växa upp utan sin mamma eller sin pappa. 

Så när brandlarmet går, eller när myndigheter varnar om en farlig storm. Vänta inte med att sätta dig i säkerhet. När du väl inser att nu är faran här, kan vägen vara blockerad av nedfallna träd. Du kan inte längre ta dig ut via trapphuset, för det är fyllt av rök och du tvingas vända tillbaka. 

Jag önskar alla visste det här, det är egentligen ganska fantastisk kunskap som verkligen kan rädda andras liv. I boken har jag valt att dela med mig av en händelse som för många är minnesvärd, och där är när jag fick användning för just den här kunskapen i min egen lägenhet. Jag har valt att dela med mig av den händelsen då jag ser det som en viktig gåva. Kanske kan den bidra till att någon mer minns. Minns, när det väl gäller. Det är ett sådant minne, en känsla av ett “nu” jag försökt skapa.

En annan sak jag önskar att fler visste är behovet av att återförenas och få visshet om dem vi älskar när något svårt händer. Vid en trafikolycka, ett terroristdåd, när ett barn insjuknar akut hemma, ja då är en av de allra viktigaste sakerna att återförena den drabbade med för dem viktiga personer. Det kan vara vänner, kollegor, familj. Att få vara nära för oss viktiga personer, dem vi har nära emotionella band till, hjälper oss att lugna starka känslor. Vi blir tröstade. Men vi får också praktisk hjälp på så sätt. 

Att t ex få reda på att något skett inne i centrum, och att då inte få kontakt med en familjemedlem som man vet vistas där, det är en enormt stark stress och ovisshet. För samhället är det oerhört viktigt att ha kunskap om mänskliga beteenden och behov vid en kris. I just det exemplet handlar det om att kunna uppdatera på sina hemsida till vilka sjukhus drabbade har förts, att ha ett rum där man tar hand om anhöriga som söker efter överlevande. Man behöver ha extra laddare till mobiltelefoner, satellittelefoner och bestämda samlingspunkter där man kan återsamlas om el och telefoni slås ut.

Att hjälpa ett nyfött barn att snarast möjligt återförenas med sin mamma som fått genomgå akut kejsarsnitt, ja det minskar stressen mer än vad många läkemedel och andra metoder någonsin kan göra, hos bägge parter, när det görs på ett inkännande och kunnigt sätt. Ändå har vi ofta svårt att synliggöra det och att ge erkänsla till professionella som prioriterar det. Det finns ingen diagnoskod för det. 

När jag började utbilda inom det här ämnet för snart tjugo år sedan, var det få som hade denna kunskap. I dag börjar den bli lite mer etablerad, och en liten del i det är väl mitt idoga arbete. 

Människan är kapabel till groteska, våldsamma handlingar. Men det stämmer, att i verklighetens katastrof så är en av de allra längsta köerna där man står för att kunna få låna en satellittelefon och under några få minuter ringa någon man älskar och tala om att man lever. Det stämmer, att varje dag stryker människor undan håret på någon som är döende, fastän de är osäkra på om personen i fråga kan uppfatta handlingen. 

–  I den sista av bokens berättelser berättar du om när du själv blir allvarligt sjuk. Var det självklart för dig att berätta om? Hur mår du i dag?

Bokens budskap är att det är omöjligt att gå igenom ett helt liv, utan att drabbas av en eller flera händelser som är riktigt svåra att hantera. De flesta av bokens berättelser beskriver mig i formen av hjälpare. Det kändes därför naturligt att avsluta med utvalda utdrag ur en period av mitt eget liv då jag var i kris och verkligen behövde få andras hjälp. 

Det var en sommar då jag drabbades av en extremt sällsynt, allvarlig biverkan på ett relativt vanligt läkemedel. Hela kroppen påverkades, men framförallt påverkades ämnesomsättningen, hjärtat och centrala nervsystemet.

Det finns kriser där det finns en plan, en riktlinje, en krisgrupp. Och så finns det kriser som är osynliga, men där lidandet är enormt. De här två aspekterna, att skildra en dold kris och att även försätta mig själv i boken i positionen av att vara hjälpbehövande, var två viktiga pusselbitar som avgjorde att just det här händelsen är med. Man kan säga att den sista berättelsen handlar om dolt lidande och om dold sorg.

Det är inte nödvändigtvis det som var allra värst för mig som är med i boken, utan det som styrt urvalet är scener vi kände att man kan lära något av, som blir bra litteratur, en upplevelse.

Att skriva om vissa utvalda scener i en sådan här bok, det är för mig inte samma sak som att jag vill berätta om mitt privatliv för vemsomhelst. Det är kanske lite svårt att förstå, men att välja vissa scener att just skriva om, det är för mig något som var arbetsamt att göra, men något som jag är helt okej med. Det finns mycket tanke bakom det som är med.

Jag har förstått att den delen är väldigt stark för många läsare. Många har hört av sig och tackat för att jag delat, de har känt igen sig i olika beskrivningar och situationer de själva upplevt. Sedan är det även en del läkare och sjukvårdspersonal som berättat att de lärt sig saker rent medicinskt. Jag blir väldigt glad när människor vill berätta exempel på vad boken betytt för dem! Då känner jag att jag som författare verkligen är förstådd och det gör bokskrivandet och allt jobb kring det så värt det!

Det finns nog ingen bättre känsla för mig än när läsare lever sig in i den värld jag skapat, när de är helt inne i den världen och talar om händelser och personer i den!

Jag skriver på slutet att jag hoppas att just den sista berättelsen kan visa varför berättelser är viktiga. Och precis så blev det faktiskt.

Eftersom det rör något sällsynt också, en sällsynt sjukdom, så blir det ytterligare en nivå där i berättelsens kraft.

Med det sagt förstår ju inte alla en berättelse, eller tycker om den. Någon sa att hen tyckte den sista delen var “tråkig” och “handlade om allergier mot läkemedel”. Så reagerar en del, och det kan ju ha med många saker att göra att mitt sätt att skriva inte är något som passar dem. Alla kan inte förstå eller tycka om en viss text. Det gäller till och med en Nobelpristagare i litteratur. 

Det jag hade var ju en toxisk reaktion, inte en allergi. Och det är inte riktigt det som är i centrum, tänker i alla fall jag och ganska många läsare. Utan det handlar om hur vardagen är för någon som är svårt sjuk, dessutom under en pandemi. Om att förlora ett barn. Ett barn som inte finns med i någon statistik, som inte får någon läkare att stanna kvar efter arbetstid.

Det är en berättelse om hur komplexa, förmögna och oförmögna vi människor är. Om att hjälp och lindring kan finnas på delvis oväntade håll. 

Mitt sjukdomsförlopp var mycket långdraget och periodvis allvarligt. Flera gånger fanns misstankar om andra allvarliga sjukdomar och jag trodde verkligen att jag skulle dö. Min sjukdom var svår för många att förstå, till och med för sjukvårdspersonalen.

Om du vill höra mer om den biten, och om många andra spännande saker kring boken, rekommenderar jag varmt det inspelade boksamtalet mellan mig och Helena Hermansson! Sök på “Förenligt med liv“, där poddar finns. Del 2 tar upp min sjukdomsperiod.

Jag är sedan några år friskförklarad, men lever med följder av det som hände. Bland annat får jag med ojämna mellanrum en svårare sorts järnbrist där jag behöver få järn intravenöst, och jag har en del problem med hjärtat och med nervsystemet efter det som hände. 

När jag har mina sämre perioder behöver jag sitta och ligga ned mer än vad de flesta i min ålder behöver. Men även om jag fysiskt behöver vissa anpassningar, så vill jag ändå bli tillfrågad om uppdrag och roliga saker. Jag vill vara med, jag vill ha stimulans. Även om det kanske just då, i den perioden, behöver ske med en viss anpassning för min fysiska nivå. 

Lidande kan inte alltid förstås utifrån en viss diagnos eller en viss rubrik. Man kan ha cancer och vara 72 år, men ändå klara att jobba i trädgården och gå till affären. Sen kan man vara kärnfrisk och vara 35 år, få en sällsynt läkemedelsreaktion, men bli så sjuk att varje minut är något som är svårt att uthärda. Det här återfinns i alla slags variationer.

Därför måste vi ha en omsorg som kan härbärgera individen. Inte bara fasta riktlinjer, för allt passar inte in i riktlinjer.

– Utgår allt i boken från verkliga händelser? 

Det som står i boken handlar ofta om en slags “tredje verklighet” i och med att vissa scener, som skapar en rytm och ett sammanhang, väljs ut. Det finns både kortare och längre texter, jag ville i formatet efterlikna hur vi minns och återger starkt emotionellt laddade händelser.

Av naturliga skäl kan jag inte berätta om verkliga möten, utan det som återges i boken är antingen situationer där den drabbade läst och gett samtycke. Eller så är det en fiktiv situation inspirerad av många verkliga situationer eller av situationer jag märkt av behov av kunskap kring när jag undervisar. Du kan lita på att har du tagit in och förstått det som tas upp om stöd vid svåra händelser i “Förenligt med liv”, ja, då vågar jag säga att du är rustad inför i alla fall några av de frågor som är avgörande på riktigt när det där som ingen tror kan hända faktiskt sker!

Jag tänker mig boken som en modern form av berättelser som berättas vid en lägereld, för att föra över avgörande kunskap. Kunskap som kan lindra i livet. Kunskap som kan rädda liv.

Intervjun är gjord av Helena Hermansson, forskare vid Försvarshögskolan.

Läs och lyssna mer om boken: 

“Idéer för livet” Nobelprismuseets podd med ett avsnitt om boken “Förenligt med liv”. Välj avsnitt 79, “Stöd i kriser” med Sara Johansson. Avsnittet handlar om Nobels fredspris, om internationella humanitära insatser, om vikten av psykologiskt stöd efter svåra händelser och i sorg, och om själva boken. Under ledning av Gustav Källstrand. Finns där poddar finns, sök på “Idéer för livet”!

“Förenligt med liv – Boksamtal”. Boksamtal i två avsnitt. Mycket givande för dig med som vill höra Sara berätta på djupet om boken och om ämnet krisstöd. Under ledning av Helena Hermansson, forskare vid Försvarshögskolan. Finns där poddar finns, sök på “Förenligt med liv”!

Krisstöd i arbetslivet avsnitt med Sara Johansson utifrån “Förenligt med liv”. Många konkreta, bra råd för dig som är chef, HR-ansvarig eller med i en krisgrupp. Ges ut av Svensk Chefsförening och Akademikerförbundet SSR.

Svensk förening för obstetrik och gynekologis tidskrift med fin författarintervju om boken (nr 2, 2023).

Sagt om “Förenligt med liv”:

” … det handlar om livskunskap som vi kunde öva upp på samma sätt som vi gör på första hjälpkurserHennes språk är poetiskt och bildrikt.” Anna DönsbergSvenska YLE

“Hennes läsvärda och välskrivna bok bygger på berättelsens enorma kraft, den som får oss att minnas och förstå. Den kommer nära, inpå livet om vad människor behöver i kris. En röd tråd genom boken är att vikten av att lyssna på personen man möter, att verkligen försöka se individen och inte servera en färdig lösning. (. . .)

Själv kommer jag att minnas flera av bokens berättelser och kollade omedelbart brandvarnaren efter att ha läst kapitlet om när det brann i författarens hus.”

Katja Alexanderson, chefredaktör, tidningen Arbetsterapeuten 

“Den bästa bok jag läst!”

Petra Krantz Lindgren, beteendevetare och författare